Orosmoln

Alltså, varje dag kan ju inte vara rosenskimrande med glitterkant.

Jag gillar inte ens rosa. Jag är ingen glittrig tjej-tjej.
Jag gillar att vara lite sträv, glatt sarkastisk, pragmatiskt och lite småirriterad på livets göromål i stort och folk i synnerhet. Däremellan gillar jag folk, pratar gärna med tanterna i gångarna på ica och hälsar glatt på random folk.

Så en dag som denna som inte är glittrig och rosa så funderar man ju:
Tänk om inte aip funkar för mig? Trots otaliga historier om människor som blivit symptomfria, och än viktigare medicinfria, på AIP så verkar det ju ändå lite otroligt, gör det inte? Läkarna är ju överens. Den enda autoimmuna sjukdomen du kan bota är Celiaki (glutenallergi) och det gör man genom att utesluta gluten ut kosten. (Här är ju kosten själva nyckelordet med de verkar inte fokusera på det)
Crohns är inget man kan bota eller bli frisk från. Det har jag fått väldigt klart för mig.
Så mitt sträva jag tänker; varför skulle jag ha sån tur att det ska funka på mig?
Mitt glittriga jag tänker; varför skulle det INTE funka på mig när det funkat på så många andra?! Så himla unik måste ju inte min Crohns vara?! Herregud 7 centimeter. Hur svårt kan det va?!
Men så läser jag mina tidigare inlägg och speciellt det sista och inser ändå att jag mår ju bättre! Det går ju framåt! Om man jämförde hur jag mådde förra sommaren, eller så sent som i oktober så mår jag ju betydligt bättre idag! Jag gissar att jag stör mig på att inte veta hur mycket som är kost och hur mycket som är medicin.
Men egentligen, spelar det någon roll? Om jag hade fått placebo-piller som gett effekt hade jag ju bara varit glad åt effekten?

Tänk om jag kommer att bli jättedålig i Italien när jag plötsligt får i mig annat än jag är van vid och i större doser än vad vanlig återintroduktion, i form av provokationstest, hade varit?
Tänk om jag blir jättedålig? Tänk om jag inte märker nåt alls? Hur resonerar vi vidare då?