Vi hittar tillslut min side-kick.

30 Maj 2017. Jag har väldigt ont när jag kommer till jobbet den dagen. Ibland viker jag mig dubbel och håller andan. Men eftersom min utredning från året innan inte visat något tänker jag att det kanske är något gynekologiskt? Ringer min bm och resonerar. Hon tycker det vore bra att kolla upp och jag får en akuttid på en nyöppnad mottagning senare på dagen. Jag har svårt att gå. Rör mig sakta men tar mig till mottagningen där ultraljud görs och läkaren konstaterar att det inte alls är något gynekologiskt. Men han hittar en punkt på höger sida av magen som nästan får mig att svimma när han trycker till.
På vägen därifrån ringer jag min vårdcentral. Pratar med en slöterska som inte kan erbjuda mig någon tid på flera veckor. När jag säger att ”någon måste tala om för mig att det är ok att gå omkring och ha så här ont, kan du göra det?” så hittar hon en akuttid hon en annan läkare 15,30 samma dag.
Jag träffar Dr Lena som har svårt att avgöra om jag har blindtarmsinflammation eller något annat. Hon skickar mig till akuten. Jag blir prioriterad och kommer in ganska fort. Prover tas och magen trycks på. Jag skickas först på ultraljud där de ser något som ändå inte ser ut som blindtarmsinflammationoch sen på kontraströntgen. Efter smärtstillande i droppform piggnar jag till.
Det hela slutar med lite av en släktträff på akuten där min bonussyster kommer in med ambulans efter att blivit hemskickad för tidigt efter en operation och svimmat hemma. Jag är trött och har ont och hon är skitarg och har skitont. Och så en hög oroliga släktingar åt alla håll och kanter. Men det är en helt annan historia. Personalen tyckte att vår familj hade en exeptionellt dålig dag. Vi kunde inte annat än att hålla med.
Nåja tillbaka till ämnet. Jag blev hemsläppt över natten och åkte tillbaka för att lämna prover dagen efter. En vecka senare ringer min akutenläkare Dr M och förklarar att mitt calprotectinvärde är 830. Således är detta i första hand misstanke om IBD, förslagsvis Chrons sjukdom.
Det här är en av de där tillfällena som jag minns speciellt. Jag sitter i bilen på väg till ett jobbmöte på andra sidan stan tillsammans men en kollega. Jag rafsar fram papper och penna och stannar till på en sån där ställplats där polisen vinkar in bilister.
Dr M är trevlig och upprepar sig så att jag skriver ner rätt saker. Han pratar om Crohns och Ulcerös colit och att det inte är några parasiter/cystor/maskägg. Jag tycker det låter jättebra och frågar om detta ändå inte var bättre än parasiter och dylika äckliga alternativ. Han liksom nappar inte på det och bekräftar inte min nöjsamhet vilket jag förstår varför nu. Parasiter skulle man ju kunna rota ut. Den är var ju något kroniskt. Nåväl. Dr M skriver en remiss till koloskopi för bedömning och försäkrar mig att saker och ting går i lagom takt och att jag kan ta värktabletter vid behov under tiden.

3 månader senare, den 18 september får jag tid för koloskopi. Många trycker det är en jobbig undersökning av förklarliga skäl, själv minns jag hur jag frös av att ha fastat det sista dygnet och var så hungrig att jag grät. Sköterskorna ville ge mig lugnande för att minska min oro medans jag hulkandes förklarade att jag inte ville ha lugnande, jag ville ha mat. Och jag frös så jag skakade. De bäddade in mig i uppvärmda täcken och tyckte jag var galen som inte ville ha smärtstillande.
Undersökningen gick bra och inga tecken på inflammation tills kameran nådde slutet på tjocktarmen. Där blev det tydligt visuellt annorlunda. Jag hade förväntat mig något ilsket rött ondskefullt. Men det var mest rödfläckigt. Tydligen var det tillräckligt för att Dr S på stående fot gav mig diagnosen Crohns. Och hon var upprörd över att det tagit sån tid för mig att komma dit.
Jag var glad att få äta igen.
Det dröjer till den 24 oktober då jag får mitt första läkarbesök med Dr B. Vid det laget har jag börjat hitta nya vägar med kosten och jag har uteslutit gluten, mjölkprodukter och socker efter en resa till Ibiza. En resa som var fantastiskt på många sätt, men väldigt tuff åt magen.