Livsomständligheter
Ni vet när livet rullar på med familj, jobb, träning, storhandlingar, middagsbjudningar, högtider, semestrar, föräldramöten, utvecklingssamtal, vänner, snick-snack och filosofiska samtal, jobb-overload, framtidsplaner, resor, renoveringsideer, trädgårdsfix, däckbyten, skidåkning och utmaningar i största allmänhet och sen plötsligt så drar livet undan mattan under fötterna så där lite extra.
Så där så att allt stannar upp och man minns specifika stunder.
Var man var, med vem och (nästan) vilket datum det var. 2017 bjöd på det, allt det kan man säga. Men jag måste ändå se tillbaka på 2017 som ett Bra År. Allt det bra-iga överglänste faktiskt det dåliga. Och det känns ändå som en bra maktbalans.
Men den här bloggen är mitt sätt att sammanfatta, kunna gå tillbaka och se förändring, se var vi kommit vidare. Jag säger vi. För gudarna ska veta att jag har fantastiska människor runtomkring mig! Men jag återkommer till det. Nu ska jag försöka ta det från början. Det kan bli långt det här allra första inlägget…
Under hösten 2017 fick jag diagnosen Crohns sjukdom. Man vet inte riktigt varför sjukdomen bryter ut eller varför mestadels kvinnor har den. Men man tror att det dels finns genetiska förklaringar men att det också handlar om miljö, tarmflora och stress som triggar igång immunförsvaret som börjar angripa kroppsegen vävnad.
Jag har funderat på det där. Vad är det som har fått mitt immunförsvar att ta på sig tokhatten och gå galen? Det finns ju egentligen inget svar på frågan, och egentligen spelar det ju ingen roll. Det är som det är.
Men det duger liksom inte för mig. Jag gillar inte lösa trådar på det sättet. Så sanning eller ej, jag har min egen teori om hur och när jag, och livet, knäckte mitt immunförsvar.
Det gör ingen skillnad, men det gör att jag kan lägga tanken bakom mig. Det får bli min sanning helt enkelt.
- I skrivande stund 4 år sedan. Nyårsafton firades tillsammans med goda vänner på deras lantställe. Någon timme innan det nya året började vår äldsta son, Z, kräkas. Vi hankade oss igenom natten och satte oss tidigt i bilen för att resten av oss kulle bli sjuka på hemmaplan. Sagt och gjort. Min man, N, klarade sig längst. Problemet var att vi skulle åka utomlands den 2 januari. Så vi kräktes och packade om vart annat. Men det gick inte. Samma natt som vi skulle åka fann min man mig i trappen helt utslagen, det blev ambulans in till sjukhuset och efter några påsar dropp kvicknade jag till. Resan blev inställd och under våren lyckas vi dra på oss sammanlagt 12 (!) magsjukor. Jag blir inlagd ytterligare en vända, denna gång pga hjärtklappning och total utmattning. Jag var inlagd nästan en vecka om otaliga prover som inte visade något speciellt. Hade dock vinterkräksjuka. Igen.
Med ett halvår av magsjukor på oss vuxna, urinvägsinflammation, öroninflammation och förkylningsastma på barnen minns vi 2012 som Katastrofåret. Det tog tid att återhämta sig. Jag tror vi ägnade hela 2013 åt återhämtning och balans. Så kanske var det 2012 som jag havererade immunförsvaret och tarmfloran?
Eller så var det 2014?
Jag minns inte riktigt när det började men min arbetssituation var förfärlig. Stresspåslaget var enormt och jag jobbade dygnet runt. Satt jag inte vid datorn på jobbet var den igång hemma, och när jag väl stängde av datorn fortsatte hjärnan att jobba i 120. Jag börja få problem med sömnen och illamående. Hade svårt att ta mig upp på morgonen. Benen ville inte. Jag kräktes varje morgon och min mamma kom och hjälpte mig med barnen. Men envist tog jag mig till jobbet och under förmiddagen blev jag bättre och framåt lunch mindes jag inte hur dåligt jag mått på morgonen och så körde jag på. Tills nästa morgon. Och nästa.
Jag var på vårdcentralen och tog massa prover men inget visade något. Jag var övertygad att jag var sjuk på något sätt. Så stressad var jag ju inte? Men det var ju just så. Jag mådde bättre under sommaren och semestern men så tog det fart igen under hösten. Jag sökte vård igen och gick på KBT under ett par månader för att hantera stressen och sätta saker och ting i perspektiv. Det funkade ganska bra faktiskt och jag minns efter mitt sista möte med psykologen ringer min man och säger glatt ”Nu är Frugansson inte sjuk i huvudet längre!”. Det kändes faktiskt så. Att jag fått ordning på huvudet och prioriteringarna. Men det hade tagit större delen av året.
- Mina magproblem har ökat i kraft och jag experimenterar med att utesluta olika födoämnen. Det hela är rörigt. Jag verkar kunna äta glutenprodukter men inte om det är jäst i. Surdegsbröd går bra upptäcker jag under semestern när vi hittar ett fantastiskt litet surdegsbageri i Dalsland. Jag moffar i mig allt jag kan komma över! Fyller frysen och njuter av min nyvunna vänskap. Tills det inte heller funkar.
Baka med bakpulver går bra. Hela familjen äter laktosfritt eftersom vår son är laktosintolerant. Men det verkar inte räcka för mig. Jag kan inte äta yoghurt. Blir svullen och gasig. Reagerar på olika sätt olika perioder. Tror att jag hittat lösningen för att en tid senare bli dålig igen. Jag förstår ju nu att det inte hade direkt med födoämnena att göra utan att jag hade skov från Crohns. Men med många födoämnesallergier i familjen/släkten var det det som var naturligt för mig att försöka hitta svaret på problemen med.
Det gick ju inte så bra det där. Men jag ägnade större delen av året åt det! - Jag har ont i magen. Så pass att jag vaknar på nätterna och vad jag än äter hjälper det inte. Jag söker mig till vårdcentralen i februari, alla prover ok men jag får remiss till gastroskopi som görs i Mars. Den visar på lite katarrbildning men annars ser det bra ut. Jag får magkatarrmedicin som hjälper föga.
I maj görs det ultraljud på magen där man inte ser något konstigt alls.
I slutet på augusti gör jag ytterligare en gastroskopi som uppföljning. Den visar inte heller på något och här faller hela grejen platt. Jag är på ett återbesök hos min vc, Dr E säger nåt o stil med ”om de här sista proverna inte visar något så är det väl typ IBS” och så ger hon mig en gul post-it lapp med FODMAP skrivet på. ”Googla det här” är instruktionen. Vilket jag inte gör. Jag har aldrig hört talas om FODMAP och känner att det hela är oseriöst och släpper det.
Så hör i efterhand skulle jag ju givetvis fightats för andra typer av prover, röntgen, vadsomhelst.
Så det går ytterligare 9 månader av experimenterande innan jag hamnar på akuten.